Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

jen i den gamle rävens blick, då vi efter det olyckliga sökandet lämnade hans brygga.

Icke utan ledsnad märkte Arve, att hans i övrigt så förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla envisa och i Arves tanke orättvisa fördom. Emellertid älskade och aktade han henne för högt att vilja göra henne emot, och då han icke kunde känna någon oövervinnlig åtrå att återse en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt vackert barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna lilla uppoffring tillfredsställa den moderliga omsorgen.

— Nå, men hur leva de nu för tiden — man hör väl icke annat än gott om dem?

— Nej, det förstås! Alltsedan de hade det sista stora smuggleriet, den natten salig far fick sitta mellan, ha de, av orsaker, som endast Gud och de själva känna, levat som det anstår hederligt folk.

— Det var väl Birger Haraldssons giftermål, som förorsakade förändringen, mor! erinrade Arve. Han fick också en hustru, som dugde: hon var allmänt känd för sin klokhet. Och en så värdig och behaglig kvinna hon är sen! Jag har ej sett hennes make i staden och undrar ej på, att de vildaste översittare kunna bli hederliga karlar under hennes ledning.

— Ja, ja, så fick hon ock att göra! anmärkte fru Katrina: Gud vet hur en så god människa kunde gå in på ett sådant giftermål!

— Vad är det syster säger? Han skall ju vara en genomhederlig och präktig karl, som jag ville taga i hand, fast jag aldrig sett honom! sade löjtnant Per, vilken med sin försvagade tankegång icke riktigt följde med samtalet.

— Jaså, bror menar den skeppsbrutne kaptenen, som låg där i vintras. Det blev ingenting av med det, om han kommer igen till hösten, som ryktet också berättar.


171