hällen stupade ned i vattnet … — Tag dem nu, byting! ropade han till en sex års gosse, vilken, utan att förstå faran av sin vågsamma färd, genast började klättra ned. Arve, som stod på andra sidan, omgiven av den talrika kretsen, hörde ingenting förrän med ett genomträngande skri gossens lilla huvud försvann under vattnet.
— Åj-ia, åj-ia, lille bror blir i sjön … den stygge herrn kastade nötter dit ned och bad honom ta opp dem! ropade en något äldre gosse och sprang för att tillkalla modern.
Med en blick, sådan Lars ännu aldrig sett och varav han kände hela sin kropp komma i darrning, hastade Arve förbi honom, klättrade ned på stenarna och var nästa ögonblick i vattnet. Till all lycka kom han tidigt nog att rädda barnet, och då den högt skrikande modern uppnådde platsen, fick hon mottaga sonen välbehållen i sina armar.
— Ack, Gud välsigne, Gud välsigne!
Så hade Lars aldrig varit till mods. Vad han i sitt hjärta önskade att väl vara hemma hos sin söta mamma! Men här voro tyvärr alla önskningar fåfänga: han måste in i den lilla stugan, där han nu hade sitt hem.
Vad där inne föreföll behöver inte nämnas. Vi vilja blott berätta, att Lars en timme senare, med vida mindre svårighet än man skulle trott, i fiskarstugan hos gossens mor anhöll om förlåtelse för sin lättsinnighet och därvid av egen god vilja lämnade en tvåbankosedel av den kassa, varmed hans omtänksamma mor försett honom.
Så gick första dagen, och in i själen suckade Lars: — Gud give det vore den sista!
Emellertid blevo de följande bättre. Lars fick vara med om fiske och sälskytte. Det senare roade över måttan hans ostyriga och oförvägna sinne.
Vid återkomsten från deras strövtåg väntade fru Katrina med en kraftfull anrättning. Annika bjöd på yppersta kaffe, och gubben Askenberg trakterade med långa sjö-
