jens, och måhända skulle han till och med känna bedrövelse, längtan, sorg, om hon ej komme.
— Men var icke jag också bedrövad, då han i januari underrättade mig om sin resa? Han såg nog, att jag skulle längta och sörja, när han vore borta, och han hade ändå hjärta att resa, ehuru det var ganska onödigt mitt i starkaste vintern. Och just därför vill jag nu också ha hjärta att vara hemma. Det är avgjort, bestämt — jag blir hemma!
— Är du ej färdig ännu, min docka? frågade Haraldsson, gläntande på dörren.
— Nej, pappa, det har kommit en sådan ängslan över mig. Jag blir hemma och sköter hushållet, medan Erika är borta.
— Vad är det för prat? Vi, som ä hemma, sköta nog huset. Icke skall du ha några nycker nu, sedan du blivit stora, förståndiga flickan! Ena dan är du färdig att hoppa över små hus i glädjen över resan, och den andra har du slagit den ur hågen. Vill du vara på det sättet, är det så gott, att du börjar leka med dockorna igen.
— Ja, det var just också allra bäst när jag lekte med dem. Jag har aldrig haft så roligt som då.
— Nu vet du icke vad du vill, det är saken, det. Men gör dig klar — om en halvtimme är Birger segelfärdig.
— Men, pappa, jag har inte packat in någonting, och inte har jag den minsta lust att resa. Låt mig vara hemma och sköta om pappa och Anton! Pappa nekar ju mig aldrig det jag ber.
— Jag är alltför flat, jag vet det nog, du bortskämda barn… Det får väl vara nu som alltid, att du skall ha din vilja fram.
Eftergiven för flickans minsta önskningar, gick han nu åter till sina göromål och lät de resande sköta sig själva.
Gabriella sprang härpå ned att tala med Erika, för vil-
