andra dagen. Den kom och gick även lugnt och glatt, utan att likväl Gabriella hade mod att själv eller genom någon annan göra den enkla frågan.
Solen var redan i nedgående, då Rosenberg, vilken jämte Gabriella stod på bryggan, hastigt yttrade, i det han lossade en av småbåtarna: — Vad det skulle vara roligt, om jag finge ro mamsell Gabriella ut ett litet stycke!
— Å, det blir härligt! utropade hon livligt och hoppade, utan att en sekund besinna sig, ned i båten.
Vattnet låg så stilla, att knappt en och annan krusning strimmade dess yta.
— Huru olika, sade Rosenberg med en lätt böjning på rösten, är inte denna afton mot den, under vilken jag kastades in mellan de där klipporna västerut! Ser Gabriella de två blå punkterna? Där kämpade jag en svår kamp och var bra långt ifrån att ana att denna olycka, som berövade mig allt, skulle giva anledning till min… högsta lycka tänkte han tillägga; men hastigt erinrande sig att detta var väl mycket sagt, då denna icke var avgjord, tystnade han och lämnade Gabriella att efter behag ifylla meningen.
För att komma ifrån detta ämne, frågade hon efter sin gamla bekantskap Petter Lindgren.
— Jo, han seglar med mig och finner sig ganska gott. Nästa år, när skonerten gått av stapeln, hoppas jag min raske Petter skall komma att utgöra en av dess bästa matroser.
— Jaså, kapten tror då, att Örnungen blir färdig nästa år?
— Det är utan allt tvivel. Och jag ämnar största delen av vintern vara här för att jämte Birger pådriva arbetet.
— Men jag trodde, jag hört, att kapten skulle göra vinterresa.
— Nej, det har inte varit påtänkt. Om Vår herre bevarar liv och fartyg, hoppas jag före jul vara tillbaka och
186