Tjugufemte kapitlet.
Fru Arnman till sin son.
- Min älskade Arve, mitt kära barn!
En fröjdefull jul, ett gott nytt år, önskar jag dig, min käre son!
Jag har tvenne viktiga nyheter på tungan… men jag vill först tala litet om oss. Med löjtnanten förhåller det sig i det närmaste vid det gamla, vad hälsan beträffar, men minnet däremot avtager dagligen. Han blir barn på nytt, och jag är rätt glad att ha min snälla Josefina: hon förstår så väl att hjälpa mig att roa gubben. Josefina är en riktigt bra flicka, och det hade varit min egen skada om jag inte tagit henne.
I förtroende oss emellan säger jag ändå, att så mycket mitt förstånd kan se, vore hon ingen hustru åt dig, icke för bristen på förmögenhet — gud förlåte mig, att jag någon gång i så viktig angelägenhet ville taga så världslig sak i betraktande — nej, min Arve, icke för det; men jag har min lilla urskillning och märker, att det icke är något riktigt liv i henne, jag menar sådant liv, som behövs i en rask och trevlig hustru. Jag vet, att du nu drar på mun och säger: ’Mor är rolig, som tänker så långt fram!’ Kan väl vara, men ifall du komme att dagligen vistas i huset med henne, så kan ingen veta vart det skulle leda.
Det syns på den stackars flickan att hon varit nedtryckt från barndomen.
Om jag är aldrig så vänlig eller Annika med sina gamla tokroligheter bjuder till att muntra henne, är det ändå som att slå vatten på gåsen; aldrig får man höra henne som en ung människa skratta och säga något glatt ord igen. Nej, hon är alltid vänlig och god, men alltid allvarsam; och drar
