Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, väl, kapten!

Efter utfärdandet av dessa befallningar fortsatte kaptenen sina vandringar på däcket.

Vi behöva icke presentera för läsaren en så gammal bekantskap som kapten Rosenberg, men vi kunna däremot berätta, att han, nyligen hemkommen från sin resa, en långtur på Brasilien och Frankrike, hade en liten mystisk affär för händer, varvid han väntade på benäget biträde av sin blivande svärfar, vilken, såsom man vet, med liv och själ tillgiven dylika förlustelser, lovat en handräckning.

Emellertid drog det något ut på tiden med den väntade signalen, och Rosenberg — vilket var mindre att undra på, då han ännu icke haft visitation — hade nära mistat tålamodet, när han äntligen upptäckte från land ett matt fladdrande sken, som hastigt blossade upp, men åter slocknade efter några minuters förlopp.

— Aha, sade kaptenen, fattade den omnämnda boken och skyndade till nakterhuset, för att vid ljusskenet därifrån genomse åtskilliga anteckningar.

— Gubben har givit observationssignalen från bergshålan! yttrade kaptenen till styrmannen, vilken under tiden kommit upp på däck och ställt sig bredvid kappen. Håll nu god utkik i den riktning, där boningshuset ligger, och varsko, om du ser ljus i två olika fönster, och häng så en presenning ned från bommen, så att icke ljuset härifrån blir synligt!

En stund förgick varunder Rosenberg bläddrade i boken.

— Styrman, ser du något?

— Ljus i alla fyra hörnen av ett fönster, kapten!

— Så, jag har just väntat det — då har tulljakten lagt till vid bryggan! Och Rosenberg svor för sig själv. Om affären ej ginge lyckligt, bleve förlusten stor. Vår kapten var en våghals, som frestade på lyckan, huru många gånger hon än narrat honom.

— Styrman, lysa ljusen ännu?


195