avstånd. Ge dig av härifrån, annars sätter jag ljusterjärnet tvärt igenom din skinntorkade lekamen… Men ser jag rätt? Ja, vid salig far mins knäbyxor, är det inte Simon jaktkarl, som är ute i kväll — nå, god afton, Simon! Du var väl med tulljakten, fast jag inte såg röken av dig nyss, när ni hälsa på hos vårt… Men vad gör ni ute så sent? Jag tyckte ni styrde söderut, men jag kan gissa't: ni har väl fått spaning på något. Ja, ja, herre gud, vad de kronans karlar ha för tunga göromål och ändå litet eller intet för sitt besvär ibland… Har fisket lyckats för er i kväll?
Ni tycks ha tagit bort fisken för oss i afton, min käre Haraldsson — märk detta, ni gamle hedersgubbe, sade jaktkarlen. Men kom också ihåg det gamla ordspråket, som säger att krukan…
— …kan i hundra år gå till vattnet utan att gå sönder, om en klok karl bär henne! Var det icke så du menade, du pärla bland jaktkarlar, du krona bland tullejon?
Jaktlöjtnantens ankomst gjorde slut på samtalet. Han befallde den av sina karlar, som ännu stod kvar på jakten, att komma med en lykta och tända ljuset vid ljustret.
Den unge jaktlöjtnanten, Arvid Arnman, vilken läsaren anträffar på den farliga post, som hans värdige fader en gång beklädde, gick med lyktan ett par steg framåt, varvid han bemödade sig att hålla den så, att den så klart som möjligt upplyste föremålen.
Hans första blick föll på kapten Rosenberg, till vilken han även vände sig och yttrade: — Vem har jag den äran att träffa i detta aftonsällskap?
— Mitt namn är Rosenberg! svarade vår kapten. Jag för skonerten, som ligger här utanför, tillhörande kapten Birger Haraldsson. Jag har väntat, att herr jaktlöjtnanten skulle göra mig den äran av ett besök på mitt fartyg — fast vid ljusan dag.
202