den om hakan, gned pannan, och blickade ännu en gång åt den sida, varifrån jakten nalkades.
Men några ögonblick voro tillräckliga att återgiva vår kapten erforderlig sinnesnärvaro. — Håll jämnt och skynda ej på rodden, Petter, yttrade han lugnt, ty inbillar han sig, att vi äro rädda, så sätter han var segellapp till för att hinna oss.
De senare orden voro ställda till Gabriella, på vars läppar det utmanande leendet försvunnit.
Rosenberg hade icke berett sig på att finna någon synnerlig själsnärvaro hos Gabriella, när det gällde att pröva de svaga krafterna, varför han gladde sig vid att se den lugna blick, varmed hon betraktade den mörka punkt, vilken snart hotade att tillintetgöra det ungdomliga självförtroendets säkra beräkningar.
— Nu nalkas ett ögonblick, viskade Erika henne i örat, som kommer att inverka på den aktning Rosenberg i framtiden ägnar dig. Kom ihåg, att du varit övermodig — därför bör han ej heller se dig pjunka, när det blir allvar, och skulle så ledsamt hända, att sakerna måste fram, så lämna din plats med värdighet! Av en kustbevakare kan damer inte mer än andra vänta någon artighet.
— Jag räknar bara på lyckan och min egen rådighet, svarade Gabriella med en lätt rodnad, frukta ej, Erika, att du skall behöva blygas för mig!
Rosenberg stod med korslagda armar på en av tofterna och talade vid Birger. Väl sjöd det ännu tämligen hett inom kaptenens huvud, då han tänkte på natten i tulljakten och frukosten på Örnungen, men han hade fast beslutit att vara kall, att behärska varje sin rörelse och ej låtsa det minsta om vad som passerat. Och förgäves uppbjöd han ej hela sin förmåga att visa en likgiltighet, som naturligtvis ej kunde finnas hos honom.
Birger såg ut som en person, för vilken allt detta var en barnlek.
224
