— Jag trodde, inföll Arnman i samma skämtsamma ton, att den förut var likviderad genom min gästfrihet på tulljakten. Men, tillade han och vände sig med en viss förbindlig artighet till gubben, det var mitt första provstycke, och då det skulle utföras mot en så gammal och erfaren man som fader Haraldsson, fordrade min egen heder, att jag visade mig värdig en sådan ära.
Haraldsson fann sig särdeles smickrad av den listiga vändning, som Arnman gav saken. Dessutom säker på att Anton icke skulle komma ner och ställa till några upptåg, tog han vida bättre mot vår hjälte, än denne vågat hoppas, samt yttrade, att han ännu hade kvar en butelj vin sedan den gamla goda tiden.
— Då det erhölls lättare än nu? inföll Arnman.
— Alldeles, herr löjtnant! Vi ha nu lagt ner rörelsen här på Tistelön.
Nu inträdde Erika. Hennes kind var väl något blek, då hon hälsade som gäst sonen till den mördade kustbevakaren, men hon välkomnade honom likväl med samma vänliga behag, ja, med ännu större uppmärksamhet än hon vanligen ägnade sina gäster.
Då Gabriella ökade sällskapet, var samtalet redan i gång. Med frisk rodnad och ett skälmskt leende bjöd hon Arman kaffe. Då aftonen kom och ljusen tändes, tog gubben Haraldsson fram den sparade vinbuteljen, som han om morgonen vid Rosenbergs ankomst räddat ur Gabriellas händer. Sitt gamla vin ansåg han visserligen såsom en stor skatt, men nu var det ett särskilt tillfälle, och det roade honom att få tömma ett glas tillsammans med den förste tullsnok, som kunde skryta av att ha lurat honom. Gabriella satt som vanligt, efter sin fars önskan, vid bordet, där männen slagit sig ned, och under det hon hörde huru den ena historien avlöste den andra, dröjde hon ej att på
