Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

blickar av undran och nyfikenhet. Sedan gick han över till Haraldssons sida, stötte honom på armen och viskade med hemlighetsfull röst: — Skäms ni ej far, att sätta er till bords och dricka med …

Ett ögonkast tvang Anton att sluta meningen, men halvhögt mumlade han för sig själv: — Jag har alltid tyckt, att det var skamligt av Judas att sätta sig till bords med Kristus — han gav dåligt exempel, ty efter honom går hans anhang samma väg, och sen de förrått oskyldigt blod, gör de sig icke samvete av att dricka ur samma bägare som avkomman.

Det var blott Birger och Haraldsson, som uppfattade de halvbrutna orden. Rosenberg talade i detsamma med sin fästmö, och Erika upptog Arnmans uppmärksamhet genom att förelägga honom till bedömande en märkvärdig snäcka, nyligen skänkt av en främmande sjöfarare och den hon lyckligtvis för samma ändamål hållit i handen, då Anton inträdde. Därefter tillviskade hon sin gäst i förtrolig ton, att deras stackars sjukling i dessa dagar varit sämre än vanligt, och med en hastig rörelse med huvudet antydde hon vem hon åsyftade.

Glädjen och trevnaden var nu störd. Fåfängt bjöd Birger till att upptaga samtalstråden: en förstämning hade inträtt, vilken lade sina kännbara fjättrar framför allt på honom själv.

Erika skyndade på med maten, men då hon kallade sällskapet till den färdiga anrättningen, sade Anton, som under tiden suttit orörlig i en vrå: — Nej, tack, jag är ingen Judas! Och utan att taga god natt, gick han med långsamma steg genom rummet. Hans sista blick träffade fadern, och ehuru denne icke var tillgänglig för mildare känslor, hade dock någonting uppstått i hans själ, som förmådde honom att sky en längre samvaro med Arnman. Föregivande, att han om aftonen åt endast sin gröt, bjöd

255