Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

konsul N—s hus i Göteborg lärde sig flickan att se och uppfatta livets skuggsidor.

Erika hade fortfarit att leva i konsul N-s hus, emedan det icke fallit henne in, att hon kunde äga rättighet att undandraga sig den andliga och fysiska skärseld, hon där genomgick. Från barnflicka hade hon stigit till den dubbla befattningen av husmamsell och lärarinna för barnen.

Fru N— kunde vara intagande, då hon hade främmande. Men mot dem, som utgjorde hennes vardagliga omgivning, var hon en tyrann och pinade de varelser, vilka berodde av hennes godtycke.

Erika sökte tröst i den övertygelsen, att vissa varelser i världen voro födda att lida och att hon själv, fullkomligt skild från allt hägn, all ömhet, tillhörde dessa. Men det gavs något, mot vilket hennes känsla upprördes, något, som hon ej trodde sig behöva lida och varifrån hon således med fast föresats beslöt att befria sig. Detta onda var den kurtis, som ägnades henne av hennes husbonde. Ju mera Erika undvek honom, desto djärvare blev han.

Ännu hade icke frun i huset den ringaste aning om saken; men så kom en för Erikas öde viktig händelse.

Det var en eftermiddag i juni månad. Familjen var utbjuden att dricka kaffe i en trädgård strax i närheten. Frun gick förut med den äldsta av sina döttrar, och Erika hade fått befallning att mot aftonen komma efter med lillan, såvida den huvudvärk, varöver barnet klagat, då gått över. Konsuln skulle, enligt det löfte han givit sin fru, infinna sig, så snart han avslutat en viktig affär på sitt kontor.

Sällskapet i trädgården var redan församlat, då konsulinnans granne råkade med armen stöta till den nyss framburna kaffepannan. Hela innehållet rann ut över fru N—s splitternya klänning; hon rusade hem för att avhjälpa skadan.


12