Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tretligheter. Patron Holmgren ingav en besvärsskrift över olovlig handelsidkande på fiskläget, en sak, vilken alldeles berövade honom, som skattade för rörelsen, den lilla ”obetydliga” vinst, han förut kunnat draga därav. Men han åtnöjde sig ej med att stödja sin klagan endast på rättsgrund — handeln öppnades verkligen, innan tillåtelse därtill hunnit anlända — utan han utspridde, ehuru ingen trodde ett ord därav, en mängd dåliga saker om släkten Arnman och de fula bevekelsegrunderna för dess handlingssätt. Men detta hjälpte honom föga: handeln gick honom dagligen allt mer och mer ur händerna, och långt förrän Arve vågat hoppas kom den önskade tillåtelsen för fru Katrina Arnman att på fiskläget idka öppen rörelse.

Härmed var nu den egentliga tvisten slut, men patron Holmgren ådrog sig av ilska en gallfeber, vilken så när ökat hans övriga förluster med själva livet. Emellertid gick han igenom, och så snart han var så pass tillfrisknad, att han åter kunde taga hand om affärerna, begagnade han alla utvägar att locka folket till sig, ty nu gick icke blott fiskläget; utan alla runt omkring boende kustbor till Arnmans.

Till en början betalte han fisken högre än Arnman kunde göra, men då detta ej lyckades såsom han önskade, sålde han varorna nästan till vrakpris för att åtminstone sålunda få hämnd på den förhatlige jaktlöjtnanten, vilken han ansåg tvungen att följa exemplet.

Men i Arnmanska handeln höllos de bestämda priserna, vilka icke förändrades, då folket, lockade av nedsatta priser, åter reste över till Gråby för att göra sina små uppköp.

— Låt dem hållas! sade Arve till sin mor, då hon satt nästan utan görmål vid den tomma disken. Folket följer med vinden — det är bra, att vi ha våra varor i behåll till våren, då allt blir dyrast att inköpa. Våra stackars fiskare bli nog glada att komma igen, när den försåtliga guldaxskörden avstannat, och någon vidare erkänsla får man aldrig räkna på.


280