diga Erika lida för hans skull. Han hejdade sin hustru och reglade på nytt dörren.
— Förolämpar du Erika, så får du med mig att göra! Hittills har jag tålt ditt slöseri, dina nycker, din fåfänga och allt annat som gjort vårt äktenskap till en börda för mig!
— Vad vill du då, vill du taga livet av mig? frågade hans hustru, halvgråtande av förargelse och skrämsel.
— Jag vill bara, att du bär dig förnuftigt åt. Du bör förstå, att Erika är en fullkomlig motsats till dig: hon är ung, vacker, mild och behaglig. Jag har icke dagligen kunnat se henne utan att märka det. I eftermiddags, då du var borta, begagnade jag tillfället. Jag skickade bort flickungen för att få tala med Erika. Erikas hårdnackenhet förtröt mig. Hon tog sin tillflykt genom fönstret.
Detta är allt. Du finner väl, att du för bådas vår skull, din egen i synnerhet, gör bäst i att låtsa som om ingenting passerat.
— Tackar mjukast, det kan du tro! Jag undrar just vad jag med tiden skulle ha att vänta, om jag behölle den där?
— Jag lovar dig vid min salighet, att flickan skall hädanefter vara alldeles fredad för all efterhängsenhet från min sida. I samma stund du är invigd i hemligheten, inser du väl, att det förnämsta behaget är borta.
Innan konsuln var det minsta beredd på ett så förtvivlat beslut å sin frus sida, var hon redan uppe i fönsterkarmen, och med ett hopp nere i trädgården.
— Helena, Helena! ropade konsuln efter henne.
Men fru N— sprang genom den lilla trädgården och behövde inte länge söka, innan hon fann Erika gråtande på en torvbänk, till hälften skuggad av ett stort träd.
— Packa genast ihop sina saker, och ge sig av, ty är
14
