Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

det, när jag ser vilken svår verkan det medfört, men jag kunde icke neka en sjuk landsman hans begäran.

Gubben Haraldsson och Birger försäkrade bägge, att de icke nog kunde tacka kaptenen, som så redligt uppfyllt det givna löftet, ty — huru svårt det än vore att höra, kunde det icke undvikas och vore i alla fall vida bättre än att få veta olyckan genom ryktet.

— Vi få icke antaga den såsom alldeles säker, yttrade Erika och såg uppmuntrande på den bleka, tysta Gabriella, bäst det är har du kanhända ett brev, som tillför oss tröst och glädje. Vi böra icke misströsta. Jag har åtminstone hoppet kvar.

— Jag också, sade Anton och reste sig från spisvrån. Hos mig är det något, som ropar högt, att Rosenberg lever. Och därför, tänk icke på att klä dig i sorgdräkt, för att sedan vara fri och ta dig en annan! Så länge jag kan röra tungan, skall jag i evighet skrika dig i örat, att Rosenberg lever.

Förvånad vände kapten Kocker huvudet åt den undanskymda vrån, varifrån de hesa strupljuden kommo. Anton hade genom sina nattliga vandringar, vilka denna höst varit tätare än på flera år, ådragit sig en sådan heshet, att hans tal och ännu mera hans sång liknade lätet av en skriande nattfågel. Kaptenen varseblev den ihopkrupna, utmärglade varelsen, som, i trots av Erikas och Gabriellas förenade bemödanden förfallit mer och mer dag för dag. Håret hängde nu kring pannan, kastande ännu mörkare skuggor över de djupt infallna ögonhålorna, och en envis liknöjdhet hindrade både honom själv och andra att taga någon omsorgsfull vård om hans kropp.

— Det är en stackars sjukling, tror jag? sade kaptenen och närmade sig Anton.

— Å ja, svarade denne, jag är mycket sjuk. Både jag

286