hederlige kaptenen! Jag kände'n bäst och älska honom mer än mig själv, och jag känner det som en förebråelse att jag lydde honom och reste hem. Jag ville varit hos honom i hans nöd, för därute visste ingen så som jag hur han ville ha det och var van!
— Tack, Petter, för ditt deltagande! sade Gabriella. Men icke skall du göra dig någon förebråelse för det du lydde din kaptens sista befallning — han skickade ju själv hem dig till mig.
— Ja, det är sant, att jag ville hellre sticka handen i elden än vara honom olydig. Men han hade nog behövt mig ändå.
— Än mig? viskade Gabriella med en uttrycksfull åtbörd. Gå, Petter, och låt mig gråta för mig själv! Nästa höst, när ditt och Lenas bröllop står, sitter jag nog ensam. Jag känner det på mig: han kommer aldrig tillbaka. Och med handen pressad mot hjärtat skyndade Gabriella till sitt eget rum.
Följande dag reste kapten Kocher, sedan han lovat Tistelöns bedrövade invånare att höra efter brev på de fartyg, som ännu skulle komma från Bahia och av vilka åtminstone ett väntades med det snaraste.
— Ja, om något kommer, bör vi få det snart! sade Birger, medan han jämte Haraldsson följde den främmande ned på bryggan.
— Det är även min mening! inföll Kocher. Rosenbergs tillstånd, då jag såg honom, var just i själva den farligaste krisen. Har han kommit sig, följer nog hans meddelande därom omedelbart på tillfrisknandet.
— Bara en kan lita på att ett brev, som skickas så långt bortifrån, nånsin kommer fram? invände Haraldsson.
— Å, det har ingen fara — det är säkert som banko, när en landsman med en annan skickar ett brev till hem-
288
