Men var gång Anton i sina slutsatser hann till denna punkt, stannade han, ty Gabriellas bild framträdde bönfallande emot honom, och om än den eld, som brann i hans förvirrade huvud, hotade att rent av förtära honom, arbetade sig likväl en gnista av sans och förnuft fram, och denna gnista hjälpte honom övertyga sig själv om att han verkligen vore en dåre, då han hade hjärta att förstöra den, som han mest höll av.
Gabriella visste icke, och skulle, om hon vetat det, aldrig ha kunnat fatta vad Anton led, stred och försakade för hennes skull; men själv kände han det, den arme olycklige … Och i ett av dessa ögonblick, då hans fantasi pinade honom på tusen sätt, medan hans själ trånande drogs till den inbillade friden, kom Arnman.
— Hur står det till? frågade jaktlöjtnanten och klappade Anton på axeln.
Ljudet av denna röst, som alltid utgjorde en av hans mest kvalfulla plågor, väckte honom hastigt ur hans drömmar, men uppvaknandet var ej klart och gott. Han betraktade Arve med blickar, vilka småningom övergingo från slöhet till misstänksamhet och slutligen till det listiga uttryck, som tillkännagav, att alla hans sinnen voro spända — tyvärr voro de nu i en retsam spänning.
Då Arve icke erhöll något svar och ansåg förlusten av Rosenberg såsom orsaken till hans synbara förvirring, yttrade han i deltagande ton: — Jag har hört, att sorgliga underrättelser inträffat på Tistelön.
— Jaså, svarade Anton med ett försmädligt grin, och därför kommer löjtnanten att betyga sitt deltagande — det var rätt vackert, det! Vad har då löjtnanten hört?
Ingen påräknade hövlighet av Anton, och därför svarade Arnman helt saktmodigt: — Ryktet har sagt, att kapten Rosenberg skall vara död utomlands.
— Det var allt en rolig nyhet! sade Anton med ett av
