knota över: den låg sluten i hennes bröst, men kändes där så mycket bittrare.
Om någon annan hemlighet vid denna tid låg gömd i Gabriellas hjärta, så är det åtminstone säkert, att den ännu slumrade där, henne omedveten.
Däremot hade dessa timmars sammanvaro gjort Erika mera klarsynt än hon önskade bliva. Hon kände sitt hjärta oroligt och sitt huvud svindlande, då hon tänkte på Antons ord och hans vilda hotelser, helst man kunde uträtta så litet för att förekomma det onda. Ännu ville hon likväl ej tala med Birger, ty hon hoppades, att jaktlöjtnanten av sig själv skulle inskränka sina besök.
Anton kom icke ned under hela kvällen, men ehuru Arve ansåg detta som en vinst, tyckte han sig dock aldrig, och minst på Tistelön, ha upplevat en så tråkig och plågsam afton. Så snart det dagades nästa morgon tog han avsked av gubben, Erika och Birger. Gabriella sov då ännu. Långt innan hon vaknade, var Arnman i Marstrand och följande morgon åter hemma.
Fru Katrina liksom Josefina fann genast, att Arves sinnesstämning även nu var upprörd, men den förekom dem likväl märkbart olika mot den, han befann sig i vid avresan. Han bemödade sig synbart att visa sig lugn och vid det vanliga jämna lynnet, men i hans öga låg en talande oro och i hela hans väsende en brådska, vilken röjde, att icke allt vore i lag.
— Hur stod det till på Tistelön? frågade fru Katrina, som beslutat att utan förberedelse bryta isen.
— Å jo, svarade Arve kort och sökte efter mössan, ty han hade glömt något i jakten, det vara bara ett rykte om kaptenens död: ännu veta de ej annat än att han varit farligt sjuk.
Gumman Arnman knep samman läpparna och tog en pris med klangfullt eftertryck.
304
