då det just icke kan göra någon förnuftig människa nöje att ständigt se framför sig en sådan sammanrafsning av likt och olikt — det är väl köpt vid några vrakauktioner — tror jag att vi lägga ned det i din stora dragkista, eller hur?
— Ja, Erika, tag bort alltsammans, utom den vackra tavlan! Ser du, det är ett skepp. Det är besynnerligt vad pappa har många tavlor, som föreställa fartyg. Så vackert som det här var en gång Örnungen, innan den uppslöks av vågorna … Tag bort tavlan också … Men jag skulle ändå vilja veta varför pappa bara köpt sådana tavlor, som ideligen föreställa skepp — tror du, att han smugglat dem också, Erika? Då har han väl även fått alla dessa små speglar på samma sätt.
— Ja, det är troligt! sade Erika och var glad att få gömma undan de farliga bevisen på faderns vilda plundringsliv, vilket numera endast benämndes smyghandel.
Om Rosengerg talades nästan aldrig. Ingen, utom Anton, tvivlade mera på att han var död, ty om han levat, skulle han säkerligen hållit sitt löfte och infunnit sig vid de tre årens slut. Emellertid sågo alla med hemligt nöje, att Gabriella, ehuru hon nu kunde anses fri från sitt löfte, likväl bar kaptenens ring och att hon, för att hålla den kvar på sitt avmagrade finger, satt en mindre utanför.
Det tycktes som om Gabriella hade rätt i, att det nya året gav henne nya krafter. För varje dag blev hon mera lugn, och när februari inträdde, var hon åter så återställd, att hon kunde tänka på och även finna nöje i att uppfylla sitt löfte till Lena.
Bröllopsdagen kom.
Andra dagen flyttade Petter och Lena in i sitt lilla hus, och med dem trevnad och förnöjsamhet. Katten, jämte en brödkaka, skjutsades, enligt gammal vedertagen sed, förut genom dörren för att bereda tomtebolycka.
Men sedan de med Lenas utstyrsel förenade göromålen voro förbi, blev Gabriella åter tungsint. Hennes hälsa var stadgad — hon fann dock livet tomt och trögt, och när det led mot de
