Ej länge hade marssolen glimmat på Gabriellas fönster, då hennes tysta önskan nådde sin uppfyllelse.
En morgon, innan hon ännu stigit upp, inträdde Erika med nyheten att tulljakten, som under natten varit ute i svårt väder, helt tidigt kommit till ön och att jaktlöjtnanten begärt gästfrihet över dagen.
— Får han det? frågade Gabriella och dolde ej illa den glada rörelse, som flög genom henne.
— Får han det — hur kan du fråga så?
— Kan jag annat? Du tycktes ju så oblitt upptaga hans sista besök.
— Det såg du ju icke. Jag hoppas dessutom, att ingen kan säga, att jag tagit illa emot någon gäst, och om du minns, så var det endast om dig vi talade.
Erika gick ut, och ehuru Gabriella bet sig i läppen, var hon likväl ej sen att komma i ordning med klädseln. Men då hon fästade flätan omkring kammen, föll henne ett annat tillfälle snarlikt detta i hågen, nämligen, då hon, efter åtta dagars lång väntan på Birgers och Erikas återkomst från Larsmässe marknad, överraskades av Rosenbergs ankomst. Nu, då allt detta så klart framstod för henne och hon tillika förebrådde sig, att, oaktat hon ännu bar Rosenbergs ring, hennes hjärta likväl redan var på väg att bliva honom otroget, var det också snart förbi med hennes goda lynne, och i stället för att gå ned, satte hon sig att gråta.
Då kom Erika tillbaka. Kommer du ej ned, Ella? sade hon.
— Nej! Gabriella dolde ansiktet i sina händer — hon ville ej låta se sig.
— Vad är det nu? frågade Erika allvarsamt. Du är verkligen underlig, Ella!
— Nej, jag är bara ledsen.
— Och varför det?
— För att jag kom att tänka på hur likt detta var den
