hans friska utseende. Han var gulblek och mager, de insjunkna ögonen glänste väl, men elden var dämpad, och det glesnade hår, som fanns kvar av hans vackra lockar, bidrog att ytterligare visa förändringen.
Men i Gabriellas ögon gjorde honom detta utseende, förenat med ett drag av sorgbundenhet, ännu mera intressant. Hon vågade blott icke, då allas ögon voro fästade på henne, yttra sitt hjärtas deltagande, ej en gång riktigt se på honom, och därför blev det något främmande och tvunget i hennes hälsning och i de få ord, varmed hon beklagade, att löjtnanten varit sjuk.
— Nervfebern har gått starkt på fiskläget, men likväl ej skördat många offer! svarade Arnman i samma allmänna uttryck. ”Mamsell Gabriella har också varit sjuk?
— Men icke i nervfeber.
— Nej, något ännu svårare — av sorg! sade han, och hans öga uttryckte ganska tydligt, att också han erfarit den.
Och så var det även. Vår jaktlöjtnants liv hade under den senare tiden haft många av dessa inre skiftningar, på vilka man endast själv har reda.
Då vi sist lämnade honom, efter hans korta men innehållsrika samtal med Gabriella, svävade han i hoppets och lycksalighetens rymder.
Blott någon gång kände han sig ängslig, och det var då Josefina, som, ofta tillbakasatt, alltid tålig, teg och led och kände det eviga behovet att göra honom gott. Men huru litet förmådde ej hon!
Hösten kom. Arve fick då först känna orons makt, när han varje dag fruktade att få höra omtalas Rosenbergs återkomst. Men detta var ännu ringa. Snart spridde sig ryktet om Gabriellas sjukdom, och då förmådde han ej längre kuva sin längtan — han måste ge sig ut till Tistelön.
Hans mottagande där var ej ägnat att lugna honom. Det bekymmer, som härskade i huset över Gabriellas sjukdom och
