ynglingen beträtt tröskeln till detta rum, vilket tycktes vara alla i huset heligt. Vad ville han nu vid denna ovanliga tid?
Efter en förnyad knackning reste sig Erika och frågade med återvändande fattning, utan att likväl öppna: — Vad önskar ni så sent, Birger — hade jag icke gjort allt i ordning?
— Jo visst, men efter mamsell Erika ännu är uppe, så öppna! Jag har något att säga!
— Säg det!
— Är ni rädd? var det hånande svaret.
— Nej, varför skulle jag vara det? svarade Erika, som vid dessa ord återfick hela sitt naturliga mod. Hastigt var regeln från dörren, och hög och allvarsam stod den unga kvinnan framför den sena gästen. — Nå, vad vill ni mig nu, Birger? var hennes lugna fråga.
— Vad jag vill, det får ni kanske tids nog veta. Var inte så sträng… låt mig se mig omkring! Jag har icke varit här på länge, mycket länge — jag vågade inte och ville inte störa er, så gärna jag än önskade vara där mamsell Erika är.
Han gick fram till bordet, där lampan brann. En uppslagen psalmbok låg bredvid Erikas arbete. Birger böjde sig ned och läste den vers, varvid hon lagt märke. Först tycktes det som han endast begagnade denna förevändning att hämta mod till det han ville säga, men efter några minuter upprepade han orden högt och med en känsla, som Erika trodde vara honom främmande:
Herren mig försäkran giver
om sin godhet, endast jag
intill döden trofast bliver,
aktar på hans välbehag,
gör mitt kall med fröjd och flit
20
