post att föra herrskapet hem, men hoppades likväl att allt skulle gå bra, varom han ville övertyga sig med det snaraste.
En timme därefter låg Birgers båt vid bryggan, och så snart gästerna intagit den lilla aftonmåltid, fru Katrina ombesörjt, hjälpte Arve damerna med kapporna, och hela hushållet följde de främmande till stranden.
Nu har det väl i alla tider varit brukligt att en någorlunda belevad ung man räcker damerna handen, då frågan är att gå ombord. Denna lovvärda sed underlät icke heller vår jaktlöjtnant, och sedan han hjälpt Erika, bjöd han handen åt Gabriella, varvid det föll av sig självt, att de fingo utväxla en blick och en handtryckning, den bästa besegling, som kunde önskas på det nya förbundet. Nu lade båten ut, och än en blick stulo de sig till, innan den vände.
— Nå, vad säger mor? frågade Arve, under det de gingo tillbaka in i stugan.
— Å, jo, vore hon ej dotter av den gamle Tistelöräven, hade jag ingenting att säga mot henne!
— Men hon rår ju ej för, att hon är dotter till honom.
— Nej, gud bevars, det gör hon visst icke, men jag känner nog krutet, sa hin om nässlorna, fastän hon har en så vacker skapnad som man någonsin vill se. Ja, hon är en riktig ros!
— Skönare än alla mors balsaminer och alla rosor, som funnits till i världen!
Fru Arnman kastade en hastig blick på sin son. — Svägerskan, sade hon, se det är en kvinna som duger, just en människa att sätta värde på.
— Ja, det är hon som har uppfostrat Gabriella! inföll Arve.
— Det måtte väl ej vara hennes enda förtjänst, menade fru Katrina litet fnurrig.
Efter ett par dagar infann sig Arve på Tistelön, men besöket blev helt kort, ty Gabriella underrättade honom i ett ögonblick, då de händelsevis voro allena, att intet lägligt tillfälle att tala med fadern kunde finnas, förrän Birger och Erika
