den där stygga sjukdomen, att han icke kan tala! Emellertid är han för listig att gå fram, när han icke vill. Gud give, att pappa snart komme hem!
De gingo tillbaka in. Men den nyss inträffade händelsen jämte oron för sjuklingen höll dem i en för stark spänning att låta dem återkomma till den himmel, varur de blivit jagade. Haraldssons slutliga hemkomst tillfredsställde dem bägge. Nu skulle de få bekräftelse på sin lycka.
— Vad är å färde, efter löjtnanten redan är tillbaka? frågade Haraldsson vid sitt inträde. Jag blev riktigt förundrad, när jag fick se jakten.
— Något rätt viktigt! svarade Arve, men lämnade därvid rummet för att låta Gabriella, enligt överenskommelse, först tala med fadern.
— Vad skulle det vara för viktigt — har någon olycka hänt Birger?
— Nej, pappa, men nu har Anton sprungit bort — vi ha letat efter honom ett par timmar, utan att finna honom.
— Vad var det att leta efter! sade gubben nästan vresigt. Löjtnanten har väl icke kommit hit av den orsaken heller?
— Nej, det förstås, pappa — men sedan han väl var här, gjorde han det ändå, för Anton blev så uppbragt över något att han förlorade målet, alldeles som den där gången för länge sedan, pappa minns, då han blev så ond över något, som pappa sade.
— Stor sak i Anton — han får nog målföret igen, och får han det icke, så är ingen skada skedd. Men vad var det med löjtnanten … varför är han här?
— Jo, pappa, jag skall strax säga. Men jag har varit så förskräckt för Anton — tror pappa, att det i ingen fara är med honom?
— Det är ingen fara med honom! sade Haraldsson otå-
