du icke stå ut att vänta längre på Rosenberg? Jag tycker att jag just är skamsen för att du skall vara så lätt på tån och icke kunna vänta på den, som både du och jag gett löfte.
Gabriella rodnade starkt. — Jag vet icke, sade hon med förtrytelse, varför pappa talar om det nu, då pappa visst icke tror, att Rosenberg någonsin återkommer och då dessutom det redan i höstas var slut på de tre åren, som jag skulle vänta på honom.
— Och nu tycker du, att du gjort'et, när du har väntat många månar över! Men än får du allt ge dig till tåls ett tag, för, som sagt, med jaktlöjtnanten …
— Söta pappa, säg icke om det! avbröt Gabriella. Arnman och jag passa så bra för varandra — pappa kan aldrig få bättre måg.
— Plåga mig icke, barn, utan gå nu din väg och säg du jaktlöjtnanten på mina vägnar, att jag har orsak att vägra anbudet, fast jag tackar för äran — och så kan du säga, att jag håller honom för en bra karl, som jag gärna skulle tagit till måg, om jag inte gett en annan mitt löfte!
— Pappa, pappa, utbrast Gabriella gråtande, vem har jag att tacka för detta? Birger och Erika ha lagt sig emot min lycka. Vad har jag gjort dem, att de vilja se mig i evighet sörja bort mitt liv! Har det ej länge nog varit ängsligt och bittert, och har jag ej väntat tåligt! Söta pappa, låt mig ej förgäves tigga om pappas samtycke! Aldrig blir jag lycklig, aldrig får jag en glad dag mera, om pappa nekar mig det.
— Och ändå kan det inte bli på annat sätt. Tror du, barn, att jag hade hjärta att neka dig något, som stode i min makt att låta dig få? Men Birger … Här hejdade sig den gamla och tystnade.
— Ja, Birger, utbrast Gabriella livligt, det är just han, som ej vill det. Men varför vill han det icke?
