hederlig man, som vill taga den fattiga Erika till hustru, även god nog. Men det är något annat, som ni skall förstå, Birger, vilket både nu och framdeles hindrar mig att tänka på detta förslag. Alltsedan jag kom hit till Tistelön har er vådliga och oftast säkerligen syndiga levnad skrämt mig. Ni har alltid stått för mig som en människa, vilken omöjligt kunde vinna mitt förtroende. Och den, för vilken man ej känner detta, kan man ej älska. Likväl vill jag inte undandraga er min vänskap.
— Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika! svarade Birger med hånfull bitterhet. Låt mig likväl säga er ännu något, som kanske kunde vara värt att tänka på. Kom ihåg, att ni nu, nu i denna stund, har en människas framtid och troligen också dess välfärd i ett kommande liv i edra händer… Erika, tillade han med en hos honom ovanligt vek, bedjande röst, ni är gudfruktig, ni önskar att omvända syndare… nu förmår ni det, ty jag svär vid min salighet, att om ni vill bliva min hustru, skall jag från denna timme aldrig vandra på sådana vägar, där jag ej kan möta ert öga. Men stöter ni mig bort, skall Birger Haraldssons namn bli en skräck för hela kusten.
För första gången stod Erika darrande inför den man, hon var van att behärska genom sin röst och sitt väsen. Ett stort ansvar vilade i denna stund på henne. Hon kände sina krafter svikta, hennes hjärta ville nästan brista av ångest. Skulle hon uppoffra sig själv eller honom och med honom kanhända draga djupa olyckor över oskyldiga varelser? Det vore dock alltför rysligt att i detta ögonblick giva ett löfte för livstiden.
Hans gestalt höjde sig i det osäkra lampskenet, hans ögon brände sig in i hennes hjärta: dessa ögon, som på en gång tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, de voro förfärliga. Erika uthärdade icke att se dem. — Jag kan icke, Birger, jag kan icke!
22
