Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Fjärde kapitlet.

Ett par mil från Tistelön ligger ett litet fiskläge. I åtskilliga riktningar från den gropiga, ojämna stenläggningen, vars tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida, men nästan alla hava på gaveln av de utbyggda förstugukvistarna något bildhuggeriverk från förolyckade fartyg, för det mesta förgyllda gallionsbilder, eller andra dylika prydnader.

Vi inträda nu i det lilla rödmålade hus, som, med sina vita fönsterluckor och avskilda belägenhet mellan bryggan och de ruckliga sjöbodarna, tycktes hänvisa på något förmer än de andra. Sådant är ock förhållandet: huset bebos av den tjänstgörande kustbevakaren, jaktlöjtnanten Arnman med hans lilla hushåll.

Se, hur snyggt det ser ut! Förstugukvisten är städad och fin. Genom de små men rena fönsterrutorna lysa höga balsaminer vid sidan av en geranium och en liten apeltelning i en grönmålad låda. Och mitt igenom det anspråkslösa orangeriet framtittar ett huvud med uppstruket hår och bindmössa. Det är fru Katrina Arnman, jaktlöjtnantens hustru.

Gökklockan i stugan slog tolv, och vid dess sista slag trädde fru Arnman ut på förstugukvisten och såg sig omkring. Det var en präktig kvinna, denna fru Arnman; hon utgjorde sin mans ära och krona och var att anse som ett slags levande hjälpreda i alla förhållanden, varför hon ock flitigt anlitades av de fattiga fiskarna, vilka i henne sågo en mor, färdig att höra och hjälpa så långt hon förmådde, men även att ej lägga fingrarna emellan, när det gällde att bestraffa ett fel, en ovana eller någon brist på renlighet. Fru Katrina var en sträng och allvarsam husmoder. Icke desto mindre var hon högt älskad av sin enda

24