Den här sidan har korrekturlästs
innan moderns död skänka henne en länge efterlängtad glädje. Men om sin forne kapten berättade Lindgren, att han ogift dött utrikes.
Rörelsen på det lilla värdshuset var god, och Lindgren förtjänte sig mången extra penning blott genom att för enträgna resande försiktigt lyfta på gardinen över en glasruta. Rutan satt i en avskild dörr, och den, som blickade ditin, såg endast en kammare med en säng, ett bord och ett par stolar. Vid bordet satt en skrynklig, ihopkrumpen gumma i vitstärkt mössa. Hennes matta händer lekte mekaniskt med två små snäckor. Intet spår av skönhet fanns i det gulbleka ansiktet — och ändå kallades hon fordom Rosen på Tistelön.
SLUT.
399
