varvid hon sökte fästa sig; men även detta ville icke hålla, ty hon kände hans falskhet och erinrade sig dessutom den hotelse, varmed han rått henne till tystnad. Och kvalen vid alla dessa mörka, oroliga föreställningar, vilka ofta förvirrade hennes huvud, väckte den tanken ständigt till nytt liv, att hon borde uppoffra sig själv, hela sitt ringa hopp om jordisk lycka, för det stora målet att rädda en medmänniska från fördärvet.
Icke utan isande rysning tänkte hon sig genom äktenskapets band förenad med en människa, som kanhända… nej, hon hade icke styrka att fortsätta den förfärliga meningen — men vore den grundad, vems var skulden? Hade hon icke hållit Birgers öde i sina händer och vid den betydelsefulla vändpunkten avklippt tråden, som kunnat sammanlänka honom med en bättre framtid, ett rättskaffens liv! Borde det då också ej vara hon, som uppoffrade sig själv för blotta möjligheten att ännu kunna verka något gott?
Från denna synpunkt betraktade Erika frågan. Men den hade ock en annan. Om Birger vore delaktig i något brott, var det ej då en synd, som förnedrade henne inför Gud och henne själv, att förena sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes plikt att ta reda på varje möjlighet, som kunde leda till ljus — och om hennes aning besannade sig, befallde icke då lagens stränga bud, att hon skulle angiva de brottsliga?
Så stred den arma Erika, och måhända hade en strängare logik, än den hon hunnit förvärva sig, även kunnat förvillas under likartade förhållanden.
Hon måste gå ner, hon måste återse Birger, och vad hjälpte det att fly undan för några ögonblick… stunden nalkades.
I stugan satt Birger ensam vid bordet och ristade tankspritt med sin fällkniv några rispor i den tjocka skivan.
