Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte gavelkammaren.
Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall, men inom hennes bröst bodde ångesten, smärtan, aningen om den stundande förklaringen, följderna därav, kanske omstörtningen av hela hennes liv. Upprörd av den stora inre kampen, satte sig Erika… Hennes ögon uppmuntrade Birger att tala.
— Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika?
Hon böjde huvudet.
— Säg mig då först uppriktigt, vad ni har misstänkt och vilka slutsatser ni dragit av Antons orediga tal?
— Jag är rädd att uttala i ord vad jag ständigt sökt undertrycka som en elak villfarelse.
— Mamsell Erika, sade Birger, det är ju meningen att öppet framlägga våra tankar? Undanflykter eller smyghål för orden tycker jag vi kan utesluta. Vill ni säga er mening rätt fram?
— Tulljakten… frampressade Erika.
Några minuter förgingo. Birger mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse tycktes kosta honom största ansträngningen att besegra. Slutligen stannade han helt nära Erika och sade med sakta, men genomträngande, klar röst:
— Det är så — jaktlöjtnanten och hans två besättningskarlar ha omkommit genom mig och min far. Jakten ha vi borrat i sank.
Erikas huvud sjönk mot bröstet. Vad hon kände var för ohyggligt för att ett ord kunnat bana sig väg över hennes läppar, och tanken kunde ej heller reda sig, sedan den blivit nedslungad i den anade avgrunden.
— Erika, sade Birger och lutade sig ned till henne, vet
