för yrket, ifall han skulle komma att en gång gå i sin fars fotspår.
— Kära hjärtandes, bror, tag ej så illa vid sig, det var inte så menat som bror tar det! sade fru Katrina, helt nedstämd vid det oväntade fallet, att löjtnanten blev allvarsamt ond. Men se gubben Askenberg hade, och det med rätta, sin egenkärlek såväl som andra människor, och därför kände han en livlig förtrytelse däröver, att fru Arnman kunde anse Arves hemmavaro såsom någon så stor olycka.
Men snart avväpnades gubbens vrede, och i det han tog pipan ur munnen, sade han helt fryntligt: — Ursäkta, om gubben förgick sig! Men på gossen går det ingen nöd.
— Ja, herregud, inte vill jag bestrida det, käre bror! Jag ville bara i all enfald säga min tanke, att det bästa är bra. Inte kunde det i längden vara nyttigt, att han ej komme ut i världen, Det gör de unga gott att själva pröva på krafterna, och vad dugligheten beträffar, hoppas jag, att verket skall prisa mästarn.
Fru Katrina nickade vid dessa ord betydelsefullt åt löjtnanten, vilken genom denna artiga vändning kände sig fullkomligt försonad. — Jag kan undra, sade han, liksom ingenting förefallit, när vi ha vår Arve hemma?
— Ab, det blir väl varken i dag eller i morgon! menade fru Katrina och bjöd löjtnanten en pris. Han är liksom förhäxad i sälskyttet, men så får han också rätt vackra slantar, och ståtlig ser han ut, min vackre pilt, när han kommer med sin höga sälskinnsmössa på huvudet och väskan över axeln. Många gånger, då jag får se honom, komma mig just tårarna i ögonen, Han påminner mig om salig Arnman, när han första gången friade till mig.
— Första gången? inföll löjtnanten. Gav fru syster honom avslag?
— Kära bror, var och en har väl haft sina svagheter i värl-
62