tala om den snön, som föll i fjor, mitt frieri för några år sedan, men om jag nu finge bjuda jungfru Majsen min person och hon toge den till godo, skulle ingen vara lyckligare än jag.”
Då satt hjärtat i halsgropen. Jag tänkte på mitt högmod, på straffet, de stygga kopporna, och Gud vet vad och drog mig så i all ärbarhet bakom mjöltunnan, ty jag skämdes att säga ja. Men salig gubben, som rätt väl såg vad klockan var slagen, kom mig allt närmare och närmare, tills Gud allena vet hur det gick till, han fick mig om armen och, mjölig som jag var, förde han in mig i stugan. Far hämtades, och då han fick höra varom frågan var, tog han av sig nattmössan och sade amen — och så var allt i god ordning och jag trolovad.
— Det där var en riktigt nöjsam historia, syster, sade löjtnanten och strök sig om hakan, riktigt nöjsam! Jag tror nog det var en lycka, att den fina jungfru Majsen fick kopporna.
— Ja men, var det så! Högmod går för fall, men Gud straffade mig i sin mildhet med den lindrigaste agan. Efteråt har jag först insett det och kommit till den slutsatsen, att någon värre olycka lätteligen kunnat hända mig, om jag ej i så behaglig tid fått de välsignade kopporna… Men, herre min fader, jag har ju inte vattnat balsaminerna i dag! Och gumman Arnman hastade med ett stort vattenglas till fönstret för att friska upp sina blommor.
— Jag vill slå vad, yttrade gubben Askenberg leende, att något kärt minne även fäster sig vid de där blommorna? Jag har märkt, att syster lämnar dem en sorgfälligare vård än deras grannar.
Gumman Arnman såg vänligt på sin gamle vän och det låg något obeskrivligt gott, nästan tacksamt i den blick, som sedan föll på de vackra blommorna.
