Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Haraldsson var för mycket upptagen för att kunna svara, men Erika erinrade Gabriella att, då Näcken troddes uppehålla sig endast i floder och strömmar; han ej kunde finnas i havet. Följaktligen måste den unge jägaren vara någon rask strandbo från trakten däromkring.

— Ack, om han bara komme upp igen! sade Gabriella otåligt. Pappa, kan du ej hjälpa skytten. Vi kunde ju ta båten och fara ut och hämta upp honom.

— Giv dig till freds. Det var ej värre än så, sade Haraldsson och visade med handen utåt havet — den sakramentskade pojken är åter uppe på vattenytan!

Men den raske sälskytten försvann snart åter och kom på samma sätt upp flera gånger efter varandra. Äntligen sågo de honom långsamt och med mycken ansträngning simma mot stranden. Då han lyckligt uppnått den, svingade han sig upp på klippan och halade försiktigt till sig sälen.

— Bra gjort, pojke! ropade Haraldsson. Men, vid salig far mins knäbyxor, tillade han med en viss överlägsenhet, antingen är du icke säker på hand eller har du ett struntgevär, för en kan aldrig lita på att få besten, om en icke sårar honom i huvut.

— När han ligger för era ögon, så tycker jag ni saknar grund för det påståendet, att jag ej var säker på honom! sade ynglingen leende och slog armarna kring sig så vattnet stänkte högt. Hade jag velat, så kunde jag gärna ha skjutit honom död på stället, men då hade jag gått miste om bästa delen av nöjet, att låta honom draga mig omkring i vattnet. Och om han blivit min överman och dragit mig djupare ner än jag ville komma, hade jag alltid haft den utvägen att släppa linan. Men sådant har aldrig hänt mig. Dessutom kan jag också lära er något, som ni kanske icke vet, att tranen aldrig blir så klar och ren, som när djuret själv får arbeta blodet ur kroppen.

Den hurtige skytten såg sig nu omkring i det nya säll-

74