vud… aj, aj, det blir mörkt igen! En svindel slöt för ögonblicket den svage ynglingens lidande.
På sina armar bar Haraldsson honom till det lilla segeltältet men hade ännu icke hunnit vidtaga något för hans vederfående, då Erika anlände.
Den gamle på Tistelön fruktade sin sonhustru, ty han befarade, att Birger förtrott henne deras gemensamma brott, men han tröstade sig med hoppet, att, om så än skett, likväl ingen hustru vore i stånd att förråda sin egen man, hurudant brottet ock måtte vara.
— Giv mig vinflaskan! sade Erika. Den stackars gossens sinnesskakning har varit för stor för hans få krafter, men han måste väl åtminstone icke behöva sakna hjälp för kroppens hälsa.
— Jag tycker han gör minst besvär när han håller käft, svarade den råe mannen, men lydde likväl.
Emellertid samtalade Arve med Gabriella. Han var förtjust över att ha funnit en sådan liten vacker, välklädd flicka och undrade ej längre på det granna tillnamnet hon hade i orten Han visste nämligen, genom sitt meddelsamma sällskap, att det var Tistelöns bebyggare med vilka han råkat i bekantskap.
— Då jag härnäst far ut på säljakt, vill jag besöka er ö! sade han. Ni har ett vackert hus… det syns långt omkring.
— Å ja, det är mycket vackert, inföll Gabriella, men det är ändå så ensligt, ty resande lägga sällan till där. Jag går ibland upp på den högsta klippan och vinkar åt alla fartyg och båtar. Det är alltid liksom jag väntade på någon.
— Det har visst varit på mig! menade Arve skämtsamt. Men du skall inte behöva vänta länge.
— Det är bra… Jag skall då visa dig min kammare, som är i den lilla utbyggnaden. Har du sett mina gröna gardiner när du rest förbi? Så fina gardiner har de inte i Marstrand
76
