— Det är vackert tänkt och sagt! inföll Erika, som nu återvände med en korg på armen. Få vi bjuda litet frukost — det kan ju smaka väl efter morgonens arbete, Far nödgas bliva nere i båten hos vår stackars sjukling.
Arve antog med synbart nöje det välvilliga anbudet, och snart var den flata sidan av berghällen dukad med det bästa av Erikas goda förning. Tre kullerstenar, framrullade av Arve, tjänade som stolar, och så, belysta av morgonsolen, med den högblå himlen till tak, den skrovliga hällen till golv och havet runt omkring sig, satt den lilla gruppen och intog sin frukost.
I Arves och Gabriellas sinnen, där inga bittra erinringar infunno sig för att störa den rena njutningen av en skön morgon och en glad sammanvaro, var allt ljus, frid och liv. Hos Erika åter log blott ögat, och endast på ytan av hennes väsen låg lugnet: i sitt inre var hon mera upprörd än hon på många år känt sig; och det kval hon erfor vid utövandet av gästfrihetens vänliga omsorger mot sonen av den förrädiskt mördade kustbevakaren, var så bittert tryckande, att endast nödvändigheten att visa ynglingen ett fullkomligt lugnt och hövligt bemötande kunde förmå henne att till en sådan höjd pröva sina krafter. Men hos Erika, liksom hos alla andra medvetna om ett brott, stod fruktan alltid på vakt: hon inbillade sig, att om de alla lika hastigt och underligt som Haraldsson och den sjuke Anton lämnat den unge skytten, kunde han draga några misstankar, som, en gång väckta, möjligen skulle leda långt nog.
När frukosten var förbi, tyckte Erika, att hon pinats tillräckligt länge och erinrade därför Gabriella, att de snart måste återvända till båten.
Det kostade icke litet på vår unga hjältinna att så tvärt bryta den nya bekantskapen, men Erikas blick manade till skyndsamhet; och sedan Arves beslut att medfölja till båten blivit avstyrt, tog det lilla sällskapet avsked. Arve
78
