Nu svarade du mig, såsom jag hoppats, och jag är stolt över min flicka!
Sedan yttrades ingenting mer om saken, ty tant Plenty ropade ned dem, och dagens plikter började.
Alldenstund alla vilade efter föregående dags festligheter, hade Rose god tid på sig att meditera i lugn och ro, så hon satt i sitt lilla rum och gjorde upp planer för det nya året. Det beredde henne en stor tröst och gjorde det även lättare att bära den fruktan, hon kände för det första sammanträffande med Charlie. Hon var förvissad om att han skulle vara förkrossad av förödmjukelse och ånger, och hon föresatte sig att vara mild men uppriktig — att tadla men även trösta och försöka begagna sig av hans sinnesstämning till att hos honom ingjuta en önskan att förvärva alla de goda egenskaper, som göra en man fulländad.
Denna dåraktiga illusion upptog henne helt och hållet, där hon satt vid sitt västra fönster och såg solen gå ned. Helt plötsligt smällde det i en dörr, så att hon satte sig upprätt i sin låga stol och utbrast:
— Han kommer! Jag måste komma ihåg, vad jag lovat farbror, och vara mycket fast.
I vanliga fall tillkännagav Charlie sitt annalkande medelst något slags musik; nu varken visslade, gnolade eller sjöng han, utan kom så tyst, att Rose var förvissad om att han kände lika stor fruktan för sammanträffandet som hon, och av medlidande med hans helt naturliga förvirring icke vände sig om, då hans steg närmade sig. Hon tänkte, att han kanske skulle falla på knä, såsom han ofta brukat göra som gosse, då han uppfört sig illa, men hon hoppades, att han icke skulle göra det, ty alltför mycken ödmjukhet pinade henne. Så hon väntade ängsligt på vad han först skulle göra.
Det beredde henne emellertid en chock, när det kom, ty en stor bukett föll ned i hennes knä, och en röst, munter och djärv, sade i lätt ton:
— Här är hon, så söt och fundersam som helst. Är världen ihålig, vår docka fylld med sågspån, och önskar vi i dag gå i kloster, kusin?
Rose blev så häpen över denna oväntade kallblodighet, att hon, utan att taga någon notis om blom-
