fullt redo för något roligt, vilket var tur, ty hennes första ord ledde dem in på ett lustigt samtalsämne.
— O, Mac, Annabel har just anförtrott mig, att hon är förlovad med Fun See! Betänk endast, att hon en vacker dag har ett hushåll i Kanton och får säga till om råttor, hundvalpar och fågelbon till middag, viskade Rose, som kände sig alltför road av denna nyhet för att kunna behålla den för sig själv.
— Vid Confucius! Sådana angenäma framtidsutsikter! Och Mac brast i skratt, till stor förvåning för de kringstående, som undrade, vad det fanns för lustigt hos den vise kinesen. Men det är i alla fall ganska oroande att se dessa barnungar gå an så där. Tycks vara smittosamt — ett slags ny scharlakansfeber — av Annabels kinder och Kittys klänning att döma, tillade han, i det han med alltjämt tindrande ögon betraktade de båda ovannämnda damerna.
— Var inte oridderlig, utan gå du och gör sammaledes, ty det tycks vara på modet. Jag hörde mrs Van säga till gamla mrs Joy, att det här tycks bli ett giftasår, så du blir säkert smittad, svarade Rose, i det hon tog in några rev i sitt släp, ty trots all undervisning fann Mac det alltjämt svårt att hålla sina långa ben utanför denna manfälla.
— Det tycks inte vara någon plågsam sjukdom, men jag måste vara försiktig, ty just nu har jag inte tid att vara sjuk. Vilka är symptomen? frågade Mac, i det han sökte förena det nyttiga med det nöjsamma och inhämta kunskaper, medan han gjorde sin plikt.
— Om du någonsin kommer tillbaka, ska jag tala om det för dig, svarade Rose skrattande, då han dansade ut åt orätt håll, stötte ihop med en annan kavaljer och återvände med så allvarlig uppsyn, som om han skött i sin figuré alldeles rätt.
— Välan, tala nu om för mig, hur »man inte ska göra det, sade han, när Rose i sin tur hade fladdrat av och an.
— Åh, du ser en ung flicka, som förefaller dig ovanligt förtjusande — det kommer inte an ett dyft på huruvida hon är det eller ej — och du börjar tänka en hel del på henne, önska träffa henne och
