jag känna mig mycket stolt över er, därför att ert ansikte utvisar, vad jag beundrar mer än dess skönhet — sanningskärlek och mod, Phebe, svarade Mac med en liten bugning, som uttryckte en sådan uppriktig aktning, att tårar av överraskning och tillfredsställelse släckte elden i flickans ögon. Rose klappade i händerna, liksom hon brukat göra när hon tyckt mycket om någonting, och såg på Mac med ett strålande leende, i det hon sade:
— Det där var verkligen en kritik, som det lönar sig att få, och vi är dig mycket förbundna. Jag var säker på att du skulle beundra min Phebe, när du lärde känna henne, men jag trodde inte, att du skulle se det med ens, och du har stigit flera pinnhål i min aktning, det försäkrar jag dig.
— Som du nog kommer ihåg, har jag alltid varit intresserad av mineralogi, och jag har på senaste tiden strövat omkring mycket och knackat, så jag har lärt mig urskilja ädel metall, när jag får se den, sade Mac med sitt kloka leende.
— Det är således din sista käpphäst? Dina brev har roat oss ofantligt, för vart och ett av dem hade en ny teori eller ett nytt experiment att omtala, och det senaste var alltid det bästa.
— Den här gamla gossen utgjorde föremål för hela klassens skämt. De kallade honom don Quixote, och det var en syn för gudar att se, hur han attackerade alla möjliga slags väderkvarnar, inföll Charlie, som uppenbarligen tyckte, att Mac blivit klappad på huvudet mer, än som var hälsosamt för honom.
— Men det oaktat tog han en vacker studentexamen. O, vad jag var stolt, när tant Jane skrev och omtalade, att han var primus i klassen!
— Åh, seså! Det där är bara mammas dumheter. Jag började tidigare än de andra pojkarna och tyckte bättre om det. Men prinsen har rätt — jag bar mig åt som en riktig åsna. I det stora hela är jag emellertid icke säker på att inte min vildhavre var bättre än den, som en del andra sått. I varje fall så kostade den inte mycket, och jag har inte tagit någon skada av den, sade Mac lugnt.
— Jag vet vad som menas med »vildhavre». Jag
