och dock finns det inte den allra minsta näring däri. Tack, jag vill hellre ha ett glas mjölk, sade Mac, i det han slog sig ned i en länstol och sträckte fram fötterna mot brasan.
Hon skaffade honom det och tvang honom att äta litet, och när han sedan slöt ögonen av trötthet, gick hon fram till pianot och spelade dämpat, tills han tycktes ha somnat. Men på slaget sex sprang han upp och var redo att åter bege sig av.
— Han gav mig den här — tag den med dig och slå litet i hans hår, ty han tycker om det, och jag vill så gärna hjälpa till litet, sade hon och smög den vackra, slipade flaskan ner i hans ficka med så sorgsen uppsyn, att Mac icke hyste en tanke på att småle åt denna mycket kvinnliga anmodan.
— Jag ska säga honom det. Är det något annat, jag kan göra för dig, kusin? frågade han, i det han höll fast hennes kalla hand, som gjort honom så många tjänster.
— Endast detta: Om det inträder någon plötslig förändring, måste du lova att skicka efter mig, vid vilken tid på dygnet det än är. Jag måste säga farväl!
— Jag ska komma och hämta dig. Men Rose, jag är övertygad om att du kan sova lugnt i natt, och jag hoppas att kunna medföra goda underrättelser i morgon.
— Gud välsigne dig för det! Kom tidigt, och låt mig snart se honom. Jag ska vara mycket snäll, och jag vet, att det inte kommer att skada honom.
— Det är ingen, som befarar det. Det första, han sade, när han kunde tala, var: »Underrätta Rose skonsamt!» Och när jag gick, gissade han, vart jag skulle gå, och försökte kasta en slängkyss, såsom han brukat göra.
Sedan följde den längsta natt, Rose någonsin upplevat, men glädje kom på morgonen med den tidiga underrättelsen: »Han är bättre. Du får snart komma till honom.» Då glömde tant Plenty sin reumatism och steg upp; tant Myra, som kommit dit för att få kraxa i sällskap, tog av sig sin svarta hatt, som om den icke behövdes för närvarande, och flickan
