söka förbereda honom på detta plötsliga slut på så många förhoppningar.
— Hur snart, farbror?
— Om några timmar förmodligen. Detta ögonblick av lugn tillhör dig; begagna det på bästa sätt, och när vi inte kan göra mer för honom, får vi trösta varandra.
Mac kom ut i hallen och tog emot dem, men Rose såg honom knappast, ty hon var endast medveten om det uppdrag, som väntade henne, och när farbrodern förde henne till dörren, sade hon sakta:
— Var snäll och låt mig gå in ensam.
Archie, som stod lutad över sängen, smög sig in i det inre rummet, då hon blev synlig, och Charlie låg och väntade på Rose med så lycklig uppsyn, att hon icke kunde tro, vad hon hört, och fann det riktigt lätt att säga nästan glatt, då hon fattade hans ivrigt framsträckta hand mellan sina båda:
— Kära Charlie, jag är så glad över att du skickade efter mig. Jag längtade efter att få komma men väntade, tills du var bättre. Det måtte du väl vara? tillade hon, då en andra blick visade henne den odefinierbara förändring, som kommit över hans ansikte, som vid första blicken tyckts ha både ljus och färg.
— Farbror säger, att jag inte är det, men jag tror, att han misstar sig, för plågorna har upphört helt och hållet, och om jag inte då och då kände mig så matt, skulle det nog inte vara något fel med mig, svarade han med svag röst, ehuru med något av den forna lättheten i tonfallet.
— Jag fruktar, att du näppeligen kan följa med »Rajan», men du har nog ingenting emot att vänta litet, medan vi pysslar om dig, sade stackars Rose och försökte tala i lugn ton, ehuru hennes hjärta blev allt tyngre för var minut som gick.
— Jag reser, om jag blir buren ombord! Jag ska hålla det löftet, om det också kostar mig livet. O, Rose! Vet du? Har de talat om det för dig? Och plötsligt ihågkommande vad som bringat honom i denna belägenhet, begravde han ansiktet i kudden.
— Du bröt ej något löfte, ty du kommer väl ihåg, att jag icke tillät, att du gav något sådant.
