Jamie låg på fällen, på vilken Will och Geordie stodo. Steve låg graciöst tillbakalutad i en länstol, över vars ryggstöd Mac stod lutad, under det att Archie stödde ena armbågen mot kakelugnen och småleende blickade ned på Phebe. Men Charlie gjorde sig i all synnerhet gällande, ehuru han satt på pianostolen, den mest prövande ställning en man gärna kan intaga.
Tant Clara smålog, som om hon vore belåten, tant Jessie såg tankfull ut, tant Janes skarpa ögon vandrade med ett ängsligt uttryck från den elegante Steve till den bredaxlade Mac, tant Myra mumlade något om sin »välsignade Caroline», och tant Plenty sade med värme:
— Gud välsigne de raringarna! Vem som helst skulle kunna känna sig stolt över sådana barn som de.
— Jag är färdig att åtaga mig rollen av »förkläde», när helst du vill, Alec, för jag antar, att den kära flickan ska »komma ut» med ens, eftersom hon inte gjorde det, innan ni reste. Jag inbillar mig, att mina tjänster inte kommer att behövas länge, ty hon med sina många företräden kommer naturligtvis att bli bortsnappad under sin första säsong, sade tant Clara småleende.
— Allt det där får du göra upp med Rose; jag är inte kapten längre, bara första styrman, förstår du, svarade d:r Alec. Så tillade han i allvarlig ton: Det förvånar mig, att folk har en sådan brådska att »föra ut» sina döttrar, såsom det kallas. I mitt tycke ligger det något nästan patetiskt i att se en ung flicka stå vid livets tröskel, så oskyldig och förhoppningsfull, så okunnig om allt, som ligger framför henne, och vanligtvis så illa beredd att möta livets motgångar. Vi uppfyller våra plikter mot gossarna bättre, men de stackars små kvinnorna är sällan utrustade med ett pansar, som det är något bevänt med. Och de kommer dock säkert att behöva det, ty var och en måste utkämpa sin egen strid, och endast de starka och modiga kan vinna.
— Men Alec då, vad ska således det här barnet göra? utbrast Clara.
— Hör på och låt henne själv omtala det för dig,
