effektivt, ty jag vet ingenting mer tilldragande än en söt flicka, som går omkring till de fattiga och förskönar deras hem med en förtjusande blandning av skönhet och välvillighet. Till all lycka tröttna de små raringarna snart på det, men det är himmelskt, så länge det varar.
— Det gör mig ont att höra, att du hyser en sådan låg tanke om kvinnor. Det gavs en tid, då du trodde uppriktigt på dem.
— Jag försäkrar på hedersord, att jag alltjämt gör det! De har inte en mera hängiven beundrare och slav här i världen än jag. Pröva mig och se! utbrast Charlie och kastade en slängkyss till könet i allmänhet.
— Tack, men jag vill inte ha några beundrare eller slavar, utan vänner och medhjälpare. Jag har levat så länge tillsammans med en vis och god man, att jag kanske är ganska svår att vara till lags. Men jag har icke för avsikt att sänka min måttstock, och var och en, som sätter värde på min aktning, måste åtminstone försöka uppfylla den.
— Brrr! Här har vi en vredgad duva! Kom och glätta ut hennes tillrufsade fjäderskrud, Mac. Jag smiter, innan jag ställt till mera skada. Och Charlie spankulerade in i det andra rummet, inom sig beklagande, att farbror Alec förstört en söt flicka genom att ingiva henne idéer.
Fem minuter senare önskade han sig tillbaka, ty Mac hade sagt något, som framkallat en skrattsalva, och när han kastade en blick över sin axel, kuttrade »den vredgade duvan» så glatt och vänligt, att han kände sig mycket frestad att återvända och vara med om det roliga. Men Charlie var bortskämd, och det föll sig svårt för honom att erkänna sig ha orätt, även när han visste, att han hade det. Förr eller senare fick han alltid, vad han ville ha, och alldenstund han redan för länge sedan beslutat, att Rose och hennes förmögenhet skulle bli hans, kände han sig i hemlighet förargad över den unga damens planer och åsikter, men han smickrade sig med att hon snart skulle ge dem på båten, när hon såg, hur omoderna och olämpliga de voro.
Under en informell bankett, som tant Plenty an-
