— Men jag vill hjälpa till. Jag måste resa, lilla tant, jag måste det, oavsett vilken faran är, utbrast Rose.
— Du kan det ej, kära barn, ty det tjänar ingenting till nu, och hon har alldeles rätt, då hon säger: »Håll er borta» Jag känner till de där febersjukdomarna — sköterskorna blir ofta smittade av dem och får dem mycket svårare till följd av spänningen och ansträngningen. En sådan präktig flicka, som är så modig och förståndig och inte låter Mac komma i hans närhet! Hon är en storartad sjuksköterska — Alec skulle inte kunna ha en bättre, och hon lämnar honom ej, förrän han är bättre.
— Ah, nu börjar du lära känna henne och upp- skatta henne till hennes fulla värde. Jag anser, att få människor hade handlat såsom hon, och om hon blir sjuk och dör, blir det delvis vårt fel, för hon skulle kunna gå genom eld och vatten, för att vi ska göra henne rättvisa och ta emot henne så, som vi borde, utbrast Rose, stolt över ett föredöme, som hon gärna velat följa.
— Om hon för hem min gosse, ska jag aldrig mer säga ett ont ord om henne. Om hon vill, får hon gifta sig med varenda nevö, jag har, och jag ska ge henne min välsignelse, utbrast tant Plenty.
Innan Rose hunnit svara något, anlände farbror Mac och tant Jane, ty Macs brev hade anlänt samtidigt med det andra, och familjen greps av förfäran vid tanken på den högt älskade farbror Alecs fara. Hans bror beslöt att resa dit med ens, och tant Jane påyrkade att få följa med honom, ehuru alla ansågo, att man icke kunde göra något annat än vänta och lämna Phebe på hennes post, så länge hon höll ut.
Sedan följde flera ängsliga veckor, då man svävade mellan fruktan och hopp, ty Livet och Döden kämpade om det byte, som båda ville ha, och mer än en gång tycktes Döden ha vunnit Men Phebe stod på sin post och trotsade både fara och död med det mod och den hängivenhet, som kvinnor ofta lägga i dagen. Hon hade inlagt hela sin själ, hela sin styrka i sitt verk, och när det föreföll mest hopplöst, utropade hon med den lidelsefulla energi, som tycks
