— Tycker om den? Jag är så glad, så stolt, att jag saknar tillräckligt starka och vackra ord att ens till hälften uttrycka min undran och beundran. Hur kunde du göra det, Mac?
— Det gjorde sig självt däruppe bland bergen och här med dig eller då jag var ensam ute på sjön. Jag skulle i detta ögonblick kunna skriva ett himmelskt poem och ta dig med i det som Våren — du påminner om henne i denna gröna klänning med snödropparna i ditt vackra hår. Rose, börjar jag göra framsteg? Hjälper en antydan om ryktbarhet mig närmare det mål, jag arbetar för? Är ditt hjärta mera villigt att bli vunnet?
— Det är icke värt så mycken vacker strävan, men om du alltjämt önskar en så obetydlig sak, tillhör den dig.
Han fattade hennes händer och tycktes stå i begrepp att sluta henne i sina armar, men tvekade ett ögonblick, oförmögen att kunna tro, att så mycken lycka var hans.
— Är du säker på din sak, Rose — riktigt säker? Låt icke ett ögonblick av beundran göra dig blind. Jag är ännu ej någon skald, och de bästa av oss är endast dödliga, som du vet.
— Det är icke beundran, Mac.
— Eller tacksamhet för den andel jag haft i farbrors räddning? Jag såväl som Phebe hade en tacksamhetsskuld att betala och riskerade med glädje livet.
— Nej, det är icke tacksamhet.
— Eller medlidande med mitt tålamod? Än så länge har jag icke uträttat mycket, utan är lika långt som någonsin från att vara lik din hjälte. Jag kan arbeta och vänta ännu längre, om du icke är säker, ty jag måste hava allt eller intet.
— O, Mac, varför ska du vara så tvivlande? Du sade, att du skulle tvinga mig att älska dig, och det har du gjort. Vill du tro mig nu? Och i ett slags desperation kastade hon sig i hans armar och klängde sig fast där i vältalig tystnad, medan han höll henne tryckt intill sig, erfarande med en känsla av öm triumf, att detta icke längre var den lilla Rose, utan en älskande kvinna, redo att leva och dö för honom.
