sex favoritefterrätter som skulle serveras till middagen, och hade följaktligen några minuter att avvara för sentimentalitet, så att när Rose kom in, bredde hon ut armarna och sade ömt:
— Jag kommer inte att tycka, att jag fått tillbaka mitt barn, förrän jag haft det i mitt knä en minut. Nej då, du är inte alls för tung, och min reumatism börjar inte förrän i november, så sitt här, älskling, och lägg båda armarna om min hals.
Rose lydde, och ingendera av dem sade något på en liten stund, medan den gamla kvinnan höll den unga tryckt tätt intill sig och tillfredsställde ett moderligt hjärtas två år långa längtan medelst de smekningar, som kvinnor giva sina käraste. Men mitt i en kyss hejdade hon sig plötsligt, sträckte ut ena armen och grep tag i Phebe, som just skulle till att smyga sig ut.
— Gå inte! Det finns plats för er båda i mitt hjärta, om också ej i mitt knä. Jag känner mig så tacksam över att ha fått tillbaka båda mina flickor, att jag knappast vet, vad jag gör, sade tant Plenty, i det att hon omfamnade Phebe så hjärtligt, att hon icke kunde känna sig förbisedd, utan stod där med sina svarta ögon glänsande genom glädjetårar. Så där ja! Nu har jag fått mig en ordentlig kramning och känner mig all right igen. Rose, var snäll och gör i ordning den där mössan igen — jag hade så bråttom att komma i sängen, att jag slet av banden och lämnade den i en hög Kära Phebe, du ska damma av litet, såsom du brukade göra, ty ingen har kunnat göra det riktigt till min belåtenhet, sedan du reste, och det kommer att göra mig gott att se alla mina småsaker ordnade, som jag vill ha dem.
— Ska jag damma där inne också? frågade Phebe med en blick mot det inre rummet, som hon även haft hand om.
— Nej, kära barn, det gör jag helst själv. Gå in, om ni vill — ingenting är förändrat. Jag måste gå och se till min pudding. Och tant Plenty travade helt plötsligt i väg, ehuru hennes röst skälvde av sinnesrörelse.
Stående på tröskeln, som om det varit en helig
