Rose, då hon återvände in efter att ha följt den besökande till halldörren.
Ögonblicket efteråt fick hon denna sin önskan uppfylld, ty när hon trädde in i salongen för att se efter, var några av hennes tavlor skulle hänga, såg hon ett par stövlar i ena ändan av soffan och ett brunlockigt huvud i den andra och uppdagade, att Charlie var ivrigt upptagen av att göra ingenting.
— Flickan Bliss röst hördes i landet, så jag smet, tills hon gick upp till dig, och sedan tog jag mig en kort siesta, medan jag väntade på att få gå upp och betyga den distingerade resenären, lady Hester Stanhope, min vördnad, sade han, i det han sprang upp och avlevererade sin finaste bugning.
— Latmaskens röst vore ett lämpligare citat, tycker jag. Trånar Annabel fortfarande efter dig? frågade Rose, som kom ihåg vissa ungdomliga kvickheter om obesvarad kärlek.
— Inte ett dugg! Fun har slagit mig ur brädan, och innan vintern gått till ända, kommer den fagra Annabella att vara fru Tokio, om jag inte misstar mig högeligen.
— Vad för slag? Lilla Fun See? Så löjligt det förefaller att tänka sig honom som vuxen och gift med Annabel. Det sade hon inte ett enda ord om, men det är förklaringen till att hon beundrade mina kinesiska saker så mycket och var så intresserad av Kanton.
— Lilla Fun är ett riktigt högdjur numera och mycket förälskad i vår feta väninna, som kommer att börja äta med träpinnar, så fort han säger ett enda ord. Jag behöver inte fråga, hur du mår, kusin, för i fråga om färg överträffar du vilken morgonrodnad som helst. Jag skulle ha kommit tidigare, om jag inte trott, att du behövde vila ut efter resan.
— Jag sprang i kapp med Jamie före nio. Vad gjorde du då, unge man?
— »Sovande, jag drömde, älskade, drömde, älskade, om dig», började Charlie, men Rose avbröt honom genom att säga i så förebrående ton, hon kunde:
— Då borde du ha varit uppe och arbetat, liksom alla de andra gossarna.
