— Hur är det med musiken?
— Mera blomstrande. Jag spelar inte över mycket, men jag sjunger en hel del i sällskap. I somras lade jag mig till med en gitarr och spelade trubadur i stor skala. Flickorna tycker om det, och det är trevligt bland män.
— Studerar du någonting?
— Ja, jag har några juridiska verk liggande på mitt bord — tjocka luntor med vist utseende — och en och annan gång tar jag en titt i dem, när nöjet förbleknar eller föräldrarna grälar. Men jag betvivlar, att jag i år lärt mig mer, än vad ett »allybi» är. Och ett putslustigt uttryck i Charlies ögon antydde, att han emellanåt begagnade sig av denna sin juridiska kunskap.
— Vad gör du således?
— Fagra korsförhörerska, jag roar mig. Amatörteater har varit på modet den senaste tiden, och jag har skördat sådana lagrar, att jag allvarligt funderar på att bli aktör.
— Verkligen? utbrast Rose bestört.
— Varför inte? Om jag måste arbeta, är det väl ett lika bra yrke som något annat, eller hur?
— Inte utan mer begåvning, än jag tror dig äga.
— Mac har inte en gnutta begåvning för någonting, och dock beundrar du honom för att han försöker bli läkare.
— Det är i varje fall respektabelt, och jag skulle hellre vilja vara en andra klassens läkare än en andra klassens aktör. Men jag vet, att du inte menar det, utan endast säger det för att skrämma mig.
— Alldeles! Jag säger det alltid, när någon börjar hålla moralpredikningar för mig, och det uträttar underverk. Farbror Mac bleknar, tanterna höjer händerna i helig fasa, och allmän panik följer. Då lovar jag ädelmodigt att inte dra skam och vanära över familjen, och i sitt första utbrott av tacksamhet går de kära själarna in på vad jag begär. Så freden är återställd, och jag fortsätter som hittills med att roa mig.
— Alldeles på samma sätt, som när du hotade med att rymma hemifrån och ge dig till sjöss, om
