till sig ett porträtt, som låg till hälften gömt under en bunt brev med utländska frimärken.
— Åh, jag glömde, att det låg där, sade Rose hastigt.
— Vem är mannen? frågade Charlie, i det han med rynkad panna betraktade det vackra ansiktet på porträttet.
— Det är välborne Gilbert Murrey, som vi hade sällskap med uppför Nilen och som sköt krokodiler och andra små djur, därför att han var en väldig Nimrod, såsom jag omtalade för dig i mina brev.
— Och jag sluter mig till av alla dessa brev, att de inte har ätit upp honom ännu? sade Charlie svartsjukt.
— Jag hoppas, att de inte gjort det. Hans syster sade ingenting därom i sitt senaste brev.
— Ah! Det är således med henne, du korresponderar? Systrar är emellertid farliga.
— I det här fallet är hon mycket bra att ha, ty hon har just underrättat mig om sin brors giftermål, vilket ingen annan skulle ha gjort sig besvär med.
— Åh, om han är gift, bryr jag mig inte ett dyft om honom. Jag inbillade mig, att jag kommit underfund med anledningen till att du är en sådan hårdhjärtad tjuserska. Men om det inte finns någon hemlig idol, är jag åter alldeles bortkommen.
— Jag är hårdhjärtad, därför att jag är kinkig och än så länge icke funnit någon, som faller mig i smaken.
— Ingen alls? frågade han med en öm blick.
— Ingen alls, svarade hon med en rodnad och det sanningsenliga tillägget: Jag ser mycket att beundra och tycka om hos många män, men ingen är tillräckligt stark och god att passa mig. Mina hjältar är gammalmodiga av sig, förstår du? Jag vill ha en gentleman i ordets bästa betydelse, och jag kan vänta, för jag har sett en och vet, att det finns flera likadana här i världen.
— För Guds skull, låt mig höra hans namn! Jag utstår en sannskyldig tortyr.
— Alexander Campbell.
— Farbror Alec? På min ära, det bereder mig
