hur kunde du? utbrast Rose, som plötsligt kom till insikt om vad han gjort, när hon hörde hans mödosamma andhämtning och såg, i vilket tillstånd hans tunna skor voro och att han saknade överrock.
— Jag hade väl inte kunnat göra mindre, eller hur? frågade Mac, i det han lutade sig mot väggen och försökte låta bli att flämta.
— Inte hade du behövt så gott som ta livet av dig för en sådan småsaks skull. Du borde ha förstått, att jag åtminstone för en gångs skull kunde ta vara på mig själv, när jag hade så många vänner omkring mig. Slå dig genast ned! Var snäll och ta fram en kopp till, Phebe — den här gossen får inte gå hem, förrän han vilat ut och styrkt sig efter en sådan löpning, befallde Rose.
— Var inte snäll mot mig. Jag tar hellre emot en uppsträckning än en stol och dricker hellre gift än choklad, ifall ni händelsevis har något sådant, svarade Mac, i det han sjönk ned i soffan och undergivet tog den dryck, Phebe bjöd honom.
— Om det är något mankemang med ditt hjärta, kan en sådan kapplöpning bli din död, så gör aldrig om det igen, sade Rose.
— Har inget hjärta.
— Jo, det har du, för jag hör det dunka som en stångjärnshammare, och det är mitt fel — jag borde ha stannat, när vi åkte förbi hos er, och omtalat, att jag var all right.
— Det är förargelsen, inte de många milen, som gör mig så uppskakad. Jag springer ofta den sträckan för att motionera mig, men i natt var jag så utom mig, att jag slog mitt eget rekord, inbillar jag mig. Oroa dig nu inte längre, utan »läppja på ditt te», såsom Evelina säger.
— Vad känner du till om Evelina? frågade Rose i största förvåning.
— Allt! Tror du kanske, att jag aldrig läser några romaner?
— Jag trodde, att du inte läste något annat än grekiska och latin med en titt då och då på Webskys pseudofiter och Johanngeorgenstadts monokliniter.
Vid detta svar spärrade Mac upp ögonen, men så
