befallningar, dessas uttryckliga lydelse och afsigt; han åberopar icke Odelsrätt till ett Folk, som han genom upproret uthungrar, plundrar och söndersliter. —
Men Er Prins och Ni Herr von Holten, tyckas hafva sjelfve insett, att, sedan Norrska Folket blifvit löst från sin trohetsförbindelse till Danska Konungahuset, vore Odelsbaarenheden en otillräcklig rättsgrund för en Dansk Prins att tillegna sig detta Folk. En annan måste således för Prins Christian Frederik uppsökas, och den har han funnit uti — Guds vilja. Asiatisk i allt annat, har han äfven velat spela rôlen af en Mahomet, velat inbilla Norrska Folket, att han vore utsänd af Gud för att blifva dess Regent. I öfverensstämmelse med sin kända Gudsfruktan och med sina Helgons seder, väljer han Herrans Tempel till Theatern för sin Revolution. Der låter han Religionens Tjenare aftvinga Norrska Folket en olaglig ed, — en ed, som det, förr eller sednare, måste bryta. I sina proklamationer anropar han Himlens välsignelse öfver sina företag; sitt Circulaire till Biskoparna öppnar han med