»Människomakt rår inte på den forsen!» ropar en bruten röst, och den knutna handen pekar mot bron. Så stöder han sig mot bröstvärnet.
På bron talas det lågmäldt, väntas i spänning.
Olof söker reda på sin stake. Bakom honom rycker
en blek flicka oroligt i en äldre mans rockskört och
talar dämpadt till honom — hviskande, men häftigt.
»Jag skulle ännu en gång be er sluta nu», säger Moisio, vändande sig till Olof. »Ni ser ju hur det gick för kamratenl»
»Det såg jag väl, men nu måste jag försöka!» säger Olof med så klar och kall röst, att den klingar som stål och inger alla ett oförklarligt förtroende.
Han går, väljer ut en stock och pröfvar noga dess bärkraft. Han väljer en lång, obarkad, iögonenfallande djupt flytande granstam.
»Han valde åtminstone en alldeles annan häst!»
»Annan lär väl också körsvennen vara!»
Ynglingen nalkas redan bron — lugn, utan ett ord, med blicken stadigt riktad mot forsen. Vid bron höjer han hastigt sin blick och möter ett ögonblick den bleka flickans. Ögonen le och hufvudet nickar knappt märkbart till hälsning.
»Lycka till!» ropa åskådarne ifrigt — tilltalade af att han så försynt tog afsked af dem.
Nu bär det af under bron, mot korsvågen — allas blickar spännas.
Stänkande klyfves vågen, den djupt flytande stocken rör sig knappast — styrmannen står stadigt som på ett golf.
